Josefine Karlsson

Förra fredagen  hade jag sån jävla smärta i magen att jag ringde till hälsocentralen och fick en läkartid 15 minuter senare. Där fick jag ta en massa prover och sen gjorde dom en rejäl undersökning på mig vilket tog cirka 2 timmar allt som allt. Sen när jag satt och väntade på provresultaten med ännu värre smärta och blod kvar i armvecket från blodprovet klarade inte mina nerver av mer utan allt blev svart och sen var jag borta i några sekunder. Hade inte heller hunnit få i mig nån frukost så det var väl den största anledningen till min lilla dvala. I alla fall så skickade läkaren en remiss upp till akuten för att dom skulle kunna undersöka mig noggrannare där. Så jag tog mig hem och sen fortsatte jag upp till akuten där början på helvete tog fart.

Kom upp till akuten 12.30 och då fick jag sätta mig i väntrummet, så jag började bläddra igenom tidning för tidning innan jag efter 1 timme fick komma in till en sjuksköterska som tog ytterligare en massa prover på mig. Bla hjärtpuls, tryck och sen tömde hon dessutom en massa blod på mig. Så då var jag nära att falla stendöd till golvet ytterligare en gång till. Fyfan för blod.

Proverna skulle ta ca 1,5 timme att analysera så jag fick sätta mig i väntrummet igen med den enda uppmaningen att varken äta eller dricka. Så jag läste ut dom tidningar som fanns kvar och sen ägnade jag en kvart åt fysikboken innan jag somnade i soffan. Vaknade upp vid tretiden och sen satt jag bara och stirrade in i tvn, liksom alla andra som satt och väntade, tills klockan blev fem. Hann på den tiden också lyssna på en gubbes livshistoria om sina husdjur. Inte vilka husdjur som helst heller...utan myror. Uäck. Då gav jag upp mobilförbudet och pratade med både tess, jenny och pappa i sammanlagt en timme för att komma på andra tankar ett tag. Sen tänkte jag ge upp matförbudet också så jag gick till närmaste automat och slängde i pengar för att köpa ahlgrens bilar, men inte fan fick jag några bilar eller. Jag antar att det var ett tecken från nån där uppe om att jag absolut inte skulle få äta. Självklart skulle det komma in en karl med två påsar från mcdonalds just då, och då hade jag varken ätit eller druckit på 9 jävla timmar. I vanliga fall skulle jag ha hunnit  äta 4 eller 5 gånger på den tiden. Sjukt frustrerande. Mina nerver var inte heller i det bästa skicket just då så jag var sekunden ifrån att sparka på automaten när en polis dök upp bredvid mig för att köpa kaffe, så jag gav fan i den.

Klockan sju blev jag ÄNTLIGEN uppropad så jag for upp som jag vet inte vad och fick följa med en läkare till ett undersökningsrum. Självklart visade han sig bara vara läkarkandidat så han skulle bara ställa några frågor och göra en lättare undesökning på mig innan den r-i-k-t-i-g-a läkaren skulle komma. Dock var han hur jävla snäll och underbar som helst och var den som fick mig att hålla ut resten av kvällen. Vid halv åtta var han klar och den andra läkaren skulle komma när som helst. En timme senare satt jag fortfarande instängd själv i undesökningsrummet på 12 kvm och stirrade in i väggen. Så då ringde jag mamma och klockan 9 kom hon dit som en räddande ängel. Inte föränn vid halv 10 kom läkaren och hon rörde sig ungefär 2 km/h i snitt och pratade ungefär lika fort så inte undra på att folk fick vänta. Efter ytterligare en undersökning anade läkarna att det var min gallblåsa som var problemet, vilket drabbar typ en på miljonen bland ungdomar.

Vid tiotiden kom en sjuksköterska in och gav mig en 100 mg morfinspruta vid höftbenet och därmed kunde jag knappt lyfta en muskel dom resterande timmarna. Morfinet hjälpte iaf och vid halv 12 blev jag äntligen hemskickad eftersom jag troligtvis inte skulle orka mer. Så vi åkte raka vägen hem där jag smällde i mig både tacos, läsk och godis efter nästan 15 timmar utan mat.

Nu har det gått 10 dagar och jag har fortfarande inte sett röken av remissen till sjukhuset för leverprover och ultraljud av gallblåsan och njurarna. Men den som väntar på nått gott...