<3

Idag är det två månader sen du gick bort men jag har fortfarande inte förstått. Inte ens begravningen fick mig att förstå. För mig är du fortfarande kvar och ibland händer det att jag tänkt ringa eller åkt och hälsat på dig. Har börjat drömma om dig alltmer och inbillar mig att jag ser dig ute. Saknaden gör mer och mer ont för varje dag och den dag jag verkligen inser att du inte finns kvar känns långt bort. Önskar att vi kunde spola tillbaka till tiden då du var frisk och vi skrattade tillsammans igen. Önskar att vi satt på bryggan i stugan igen. Önskar att du sa åt mig att aldrig skaffa någon karl igen. Önskar att jag fick sitta vid din sängkant den där sista gången och hålla din hand igen, det lilla som fanns kvar av dig...

Det enda jag riktigt förstått är hur mycket en människa kan betyda för någon annan.

Jag älskar dig, bästa vän ♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0